starfruit

Kärlek. För att vara ärlig så har jag aldrig upplevt det. Inte på riktigt. Ja, som ni nog redan har insett kommer det här bli ett klagoinlägg, men jag är på dåligt humör idag. Om ni inte vill läsa det så finns det ett litet kryss högst upp i högra hörnet.

För någon vecka sedan så väntade jag på bussen. Jag var vid stationen, och klockan var kanske halv nio på kvällen. Mittemot där jag satt och väntade, på andra sidan vägen, är det en backe, eller hur man nu ska beskriva det. Uppe på backen finns det parkbänkar och sånt. Jag såg två stycken personer som var på väg upp för backen, en kille och en tjej. Snart började de springa uppför backen, tävlade mot varandra. Sedan satt de sig på bänken tätt intill varandra, och jag dog lite inombords. Det var så galet gulligt! Sedan skulle de gå nerför den här backen då, en genväg man kan ta för att fortare komma till stationen. Istället för att följa stigen så går man rakt nerför backen. Först gick killen ner. Efter honom kom tjejen, och när han var nere så vände han sig om mot tjejen. Tjejen ökade takten och när hon var tillräckligt nära så hoppade hon rakt in i killens armar. Jag dog då, det var ju så sjukt gulligt!

Jag vill också ha någon. Någon som älskar mig för den jag är. Någon som jag kan säga "jag älskar dig" till och verkligen mena det. Någon som finns där för mig. Någon som jag kan tänka på när jag känner mig deppig. Någon som får mig att känna fjärilar i magen. Någon som får omvärlden att bli suddig när han är nära.

Men Han med stort H finns ju där ute någonstans. Någonstans. Och han kommer väl så småningom. Det är bara att vänta. Men samtidigt så dyker de här idiotiska tankarna upp i bakhuvudet, de tankar som alla tjejer har: "Tror du verkligen att någon kille kommer att gilla dig? Dig? Ärligt, tror du det? Du som är så ful."

Men ja, ibland tittar killar på mig i stan. "Flirtade" med en kille för en vecka sedan. Får blickar. Så jag kan väl inte vara så ful? Visst, jag hatar mina ben, mina armar, mitt ansikte, mitt hår, min näsa, min mun; det mesta. Men de flesta tjejer tycker nog att de är fula. Äckliga. Trots att det inte är sant. Så jag får jobba på självförtroendet. Trycka undan de där tankarna. Leva mitt liv.

För någon gång så kommer han. Frågan är bara; när?